Aki Kaurismäki hade före I Hired a Contract Killer (1990) gjort filmer på hemmaplan, det vill säga i Finland, med undantag Leningrad Cowboys Go America. Men I Hired a Contract Killer spelades in i London. Anmärkningsvärt är också att den välrenommerade franska skådespelaren Jean-Pierre Léaud syns i huvudrollen.
Léauds karaktäristiska ansikte som på samma gång är uttryckslöst och uttrycksfullt passar väl i en film av Kaurismäki. Här är Léauds minspel mer modstulet. Hans rollfigur Henri tillbringar dagarna med enformigt kontorsarbete tills han en dag blir får sparken från sitt jobb. Detta, och att ingen tycks gilla honom, gör att han ser anledning till att beröva sig livet. Men efter de suicidala projekten – han försöker men både hängning och förgiftning – misslyckats tar han radikalt nog kontakt med en yrkesmördare. Och måltavlan är han själv.
I sin iver att berövas sina sista dagar på ett abrupt vist sätter han till och med upp lappar på dörren när han beger sig ut, allt för att göra det lättare för den anlitade mördaren. Typiskt för humorn i Kaurismäkis filmer. Men föga oväntat dyker ett motskäl upp – i form av en kvinna – som får honom att ompröva beslutet. Problemet är att kontraktet redan har skrivits och upphävandet av beställningen är allt annat än en formalitet ska det visa sig.
I Hired a Contract Killer har en bra “pitch”, enligt vad som ovan på ett ungefär förtäljts och den har kvaliteter. Dock är helheten bara till viss del tillfredsställande – när eftertexterna börjar rulla känns det som filmmakaren inte fått ut allt som var möjligt ur förutsättningarna.
Man kan till därtill anmärka på den psykologiska trovärdigheten, vilken är långt från intakt. Kaurismäki föredrar gestaltningsformer där situationer dras mot sin absurdas spets och ibland är komiken bra nog för att man ska acceptera det. Kanske är det en smakfråga inför den avvägning där den tillspetsade komiken ibland tillåts ta över på realismens bekostnad.
Det är dock inte en renodlade svart komedi som vi bereds. Än en gång märks det sorgtyngda och torftiga som är Kaurismäkis signum. Likadant känner man igen musiken som brukar vara antingen det vemodiga dragspelet eller fartfylld rockabilly-blues som ackompanjerar berättelsen. Eftersom det utspelar sig i England blir det blues denna gång och på tal om filmens musik dyker dessutom forne The Clash-medlemmen Joe Strummer upp och framför en låt på ett café.
Vidare kan man kommentera tystnaden gentemot bildrikedomen i Kaurismäkis filmer. Även i I Hired a Contract Killer är replikerna ganska få och för det mesta korta, medan det inte sparas på bildskapandet. Aki var autistisk som barn och är själv som vuxen en anhängare av tystnaden.
Filmens betyg:
Recension av Oskar Strandberg