Safe från 1995 är regisserad av Todd Haynes som också skrivit manus. Det är hans andra långfilm som kom fyra år efter den första, Poison. Dessförinnan hade Haynes gjort ett antal kortfilmer av vilka Superstar: The Karen Carpenter Story från 1987 rönt mest uppmärksamhet. Haynes har blivit förknippad med New Queer Cinema, en filmrörelse med teman ofta kretsade kring samlingsbeteckningen hbtq.
Fast medan bland annat Poison liksom Velvet Goldmine (1998) – som blev Haynes näst film efter Safe, hade beröringar med hbtq-tema är Safe inte att betrakta som en film med hbtq-tema utan kanske mer med den independenttrend som också var florerade under 1990-talet.
Huvudrollen i Safe innehas av Julianne Moore som skulle återkomma Far from heaven (2002) och May December (2023), vilka likaså var regisserade av Haynes. Det är svårt att inte kalla hennes prestation i filmen som stark.
Carol (Julianne Moore) bor med sin man Greg (Xander Berkeley) och hans son i en fashionabel villa med anställt hembiträde i San Fernando utanför Los Angeles. Carol har till ett synes bekymmerslöst liv om än kanske färglöst. Men det är tydligt att något börjar hända med henne på psykosomatiskt. Hennes förändrade tillstånd skrämmer henne, hennes närmaste och den skrämmer oss som tittar – entoniga dissonanta musikslingor och långsamma inzoomningar förstärker den inre turbulens som tycks finnas hos Carol. Det är emellanåt en subtil skräckisande stämning som ibland kan föra tankarna till David Lynch.
Efter ha besökt en läkare som inte kan upptäcka något fel får hon syn på en affisch med orden ”Do you smell fumes?”, vilket får henne att misstänka att hennes problem kan bottna i att hon reagerar mot avgaser och kemikalier. Hon närvarar på ett möte med andra som också besväras av omgivningen och när hennes reaktioner förvärras besöker hon en retreat där miljön är designad för att vara skonsam mot personer i hennes situation.
Titeln Safe syftar på enligt vad som nämns i en scen om att finna en giftfri plats. Det är kemikalier i den moderna världen som åsyftas i scenen, men det kan inläsas vidare betydelsen som om det var den moderna civilisationen hon ”reagerar mot”, att något i hennes inre revolterar mot den ytligare värld som omger henne och till och med en del av människorna som bebor den. ”Are you allergic to the 20th century stod det på samma lapp” som fick henne att gå till ett av mötena. I detta kan inläsas en samhällskritik som ger ett ytterligare lager i det som berättas.
Det är med andra ord en något udda story som berättas i Todd Haynes Safe. Det är uppenbart att Carol verkligen har drabbats av något då hon får hudutslag och ibland får svårt att andas, ändå uppstår en tvekan ifall hon enbart lider av psykologiska besvär.
Filmen kan ses som en realistisk betraktelse, som en symbolisk eller rentav att något övernaturligt vilar över händelserna. Säkert är i varje fall att soundtracket är rysligt och olycksbådande.
Filmen är tankeväckande, men är knappast något filmtips för de som vill ha förlustelse. Safe är en film i moll som avstår att kontrastera med upptinande humor. Slutet är konsekvent pessimistiskt. Men det är samtidigt skönt med ett slut som inte är ett bortviftande av de graverande omständigheter som dessförinnan har framställts.
Filmens betyg: