I Akira Kurosawas film Ikiru (Att leva, 1952) möter vi en man som får beskedet att han har magcancer och han räknar med att bara ha ett halvår kvar att leva.
Berättarrösten som i inledningen introducerar oss för denne Kanji Watanabe (Takashi Shimura) omnämner honom som någon som endast fördriver tiden utan att leva sitt liv. Detta är innan Watanabe får reda på sitt öde och han är redan en nedbruten man som i monotomi tjänar som en del i det byråkratiska maskineriet. Han förmår inte att skratta inför skämt där han sitter vid sitt skrivbord begagnandes ett minimum av ansiktsuttryck.
Han är flitig i tjänsten, men enligt berättarrösten kunde han lika gärna varit ett lik. Enligt denne gör Kanji ingenting förutom att skydda sin position och det bästa sättet att skydda sin position här i världen är just att inte göra någonting. Kurosawas film är tydligt samhällskritisk och visar på hur strukturer formar människorna.
Bara olyckan lär oss om livet och först när den infinner sig öppnas våra ögon, uttalar en författare som Kanji möter och blir hans ciceron ut i nattlivet. Då har Watanabe fått vetskap sin magcancer och vill febrilt ta vara på livet samtidigt som han genomgår ett sorgligt uppvaknande inför vad som tycks vara ett förfelat liv.
Han tillbringar också några dagar med en ung kvinna som är anställd på samma arbetsplats. Hon avslöjar att hon i hemlighet gett Watanabe smeknamnet ”Mumien”, hon är också ett under av spontanitet och kontrasten spelas tydligt ut vid deras möten.
I ikiru formuleras budskapet att livet bör levas girigt och att man bör göra uppror mot dess planenlighet. Det arbete man går till varje dag tjänar bara att hålla en sysselsatt och saknar i övrigt värde. Till slut finner dock Watanabe något meningsfullt han kan ägna sina sista krafter åt.
Ikiru finns i två versioner där den ena är förkortad med 20 minuter. Man kan tycka olika om detta, men den längre versionen – som ligger till grund för denna recension – har ett slut som kan upplevas väl utdraget. Men det är förstås en smaksak.
Filmens betyg: 
