Annie Hall innebar en ny riktning för Woody Allen då han gick från renodlade komedier till en historia med betydligt fler allvarliga sidor. Han öppnar på samma gång dörren till sitt eget liv på vid gavel genom att låta huvudpersonen Alvy Singer (som spelas av honom själv) innefatta många självbiografiska drag. Dels yttre sådana i form av föräldrar som aldrig kom överens, en dålig skolgång och uppträdande i TV-shower, dels personliga sidor hos huvudpersonen som lider av dödsångest, hypokondri och har gått hos en psykolog de senaste femton åren – trots detta kan han inte låta bli att skämta oavbrutet.
Mötet i filmen med Annie Hall som spelas av Diane Keaton var även detta en återspegling av upphovsmannens liv då Allen och Keaton hade ett kortare förhållande i verkligheten. Annie och Alvy är två neurotiska och osäkra människor som genast faller för varandra, men kärleksproblemen kommer snart som ett brev på posten.
Filmen styrka är inte minst en mängd kvicka oneliners, men också Keatons och Allens naturtrogna gestaltning av sina karaktärer. Publiken får komma riktigt nära på ett sätt som erinrar om Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap. Att Bergman är en av Allens stora förebilder märks också på formen: precis som i Smultronstället förekommer scener där rollgestalterna ser sig själva från förfluten tid i samma filmruta.
Kuriosa är att filmens protagonist lider av samma idiosynkrasi som denna recensent inför filmens helhet: om man så bara missar två minuter av filmens inledning är skadan skedd. Detta dilemma utspelas i en scen där Annie och Alvy har tänkt se en svensk film – att döma av filmaffischen i bakgrunden är det ännu en Bergmanfilm som spökar, denna gång Ansikte mot ansikte med den engelska titeln Face to Face.
Filmens betyg: 
Recension av Oskar Strandberg
Annie Hall är med på Topplista över bästa komedi filmer.