Huvudpersonen i Universums änglar (Englar alheimsins, 2000) Páll vidrör verkligheten med sköra känselspröt och ser sig själv kallad att bli konstnär. Fast när det som han betraktar som sin första stora kärlek bara genererar en kort romans börjar han sakta men säkert tappa fästet om tillvaron. Hans beteende blir alltmer irrationellt och snart blir hans utbrott inte längre hanterbara för omgivningen. Han hamnar på ett hem för mentalsjuka med diagnosen schizofreni.
Filmen baseras på en roman som gav författaren Einar Már Guðmundsson Nordiska rådets litteraturpris. Filmatiseringen av Fridrik Thor Fridriksson är väl utförd – historiens samhällskritik är bevarad och skådespelet från bland andra Ingvar Eggert Sigurðsson i huvudrollen är utmärkt.
Den skildring av mentalvården som skildras är bekymmersam: om man är till synes oförmögen att hantera verkligheten tycks allt som återstår vara att bli neddrogad som en zombie. När Páll – som inte är speciellt förtjust i tanken på ett jobb – av en vän frågas hur det är där inne svarar han att ”det är okej, ungefär som vilket annat jobb som helst.”
Universums änglar har sina nattsvarta stunder i gestaltandet av mentalsjukdomens avgrund, men bjuder också på komiska scener. Likt Milos Formans Gökboet blandas detta utan att allvarsamhetens tyngd förloras.
Filmens betyg: 
Recension av Oskar Strandberg