Storheten hos Oliver Stones skildring av världens främsta plats för handel med aktier beror på att den lyckas suga in publiken på samma sätt som den suger in huvudpersonen i en värld där verkligheten överträffar drömmarna.
Redan i första scenen skapas kontrasten då kameran först zoomar in ett par fiskar på en brygga i utkanten av staden där några fiskare arbetar för att sedan glida upp i höjd med Manhattans långa band av skyskrapor. Vårt blickfång landar slutligen på Bud Fox (Charlie Sheen) på väg till sin arbetsplats på Wall Street.
Bud är ännu bara en försäljare som via telefonsamtal försöker få investerare att placera pengar i sitt företags aktiehandel. Drömmen är att en dag vara i den andre änden av telefonen, att vara en spelare med pengar nog att göra de stora klippen. Av en slump får han reda på en betydelsefull omständighet kring företaget där hans far jobbar och när han äntligen får en chans att träffa finansmogulen Gordon Gekko (Michael Douglas) kan han låta bli inte yppa detta insidetips.
Gekko gör intryck på Bud med ”visdomsord” av slaget: ”Lunch is for wimps” och ”If you need a friend, buy a dog”.
Medan Buds kollega håller hårt på det grundläggande och att ”good things sometimes take time” är den värld Gekko erbjuder en helt annan. Strebern Bud väljer Gekkos väg där metoderna är utanför de lagliga ramarma, fast där belöningen är mångfaldigt större.
Gekkos filosofi i börshandel lyder enligt principen: ”I create nothing, i own”, vilket i filmen ställs mot faderns hårda arbete som har direkt betydelse för andra människor. Denna motsättning vilar latent för Bud som hårt sporrad av strävan och Gekkos kommandon tvingats ut på moralisk tunn is.
Det kom en uppföljare, Wall Street: Money Never Slepps år 2010. Fast denna lyckas inte upprepa den spännande story och substantiella skildring som Wall Street var och fortfarande är.
Filmens betyg: 
Recension av Oskar Strandberg