I Flirt utspelas tre likadana berättelser i tre städer på jordklotet: New York, Berlin och Tokyo. Varje gång handlar det om någon som ska lämna den andre i ett förhållande för en tre månaders resa.
Återkommande i samtliga fallen är att den ena parten ställer frågan: ”I want you to tell me if there’s a future for me and you”, varpå svaret återkommer: ”How can I answer that?” Detta dilemma är ett av filmens centrala teman.
Det finns ett filosofiskt undersökande perspektiv i filmen då de tre episoderna ställs emot varandra och bildar en slags studie i kärleksförhållandet. Vid ett tillfälle i filmen sägs det också på metanivå: ”filmmakarens projekt är att jämföra den växlande dynamiken i en likartad situation i olika miljöer”.
Detta sägs i en diskussion bland några byggnadsarbetare som i övrigt inte har något alls med handlingen att göra. Skådespelet och scenernas uppbyggnad liknar emellanåt en pjäs och ibland ges känslan av att det som utspelas på duken lika väl kunde ha varit på en scen. I detta sammanhang blir byggnadsarbetarna en slags kör, vilket påminner om hur en sådan användes bland annat i det tidiga grekiska dramat.
Flirt är film med independentkänsla och Hal Hartley som är filmens regissör bjuder på ett intressant formexperiment. Trots detta tappar jag mot slutet lite grann intresset för filmen och dess karaktärer. Efter ha sett tidigare filmer av Hartley som Trust och Simple Men blir Flirt en mindre besvikelse.
Den första episoden är i mitt tycke den starkaste och en del scener som den vid telefonhytten är utmärkta. Sedan önskar man så klart att man får se en sådan begåvad skådespelerska som Parker Posey i mer än en enda scen – något som också sker i Hartleys nästa film, Henry Fool.
Filmens betyg: 
