När Saving Private Ryan (1998) hade premiär sattes nya gränser i vad som på film kunde visas av krigets helvete. Spielbergs dyrgrip blev omtalad för sin realism och brutalitet och få trodde att krigsfilm kunde göras mer autentisk.
Men andravärldskrigs-mastodonten blev inte enbart hyllad utan fick en hel del kritik för väl tunt manus och amerikanskt flaggviftande. Efterföljande filmer i genren skulle dock använda sig av liknande effekter, foto och kamerateknik.
Fortress of War (Brestskaya krepost) är ett solitt hantverk vad gäller det tekniska och spelar i samma division som ovannämnda. Skillnaden är att propagandan är nedtonad (men finns där), gränserna för krigets vidrigheter har flyttats till det yttersta!? och filmen innehåller en handling som faktiskt är ganska medryckande. De ssutom får vi för en gång skull följa kriget genom ryssarnas lins.
Sommaren 1941 sveper tyskarna undan allt motstånd i öster. Det gamla försvarsfortet Brest är ännu ett litet hinder på vägen fram till herravälde – tror man. Det skulle dock visa sig vara en svår nöt att knäcka. Filmen utspelar sig i och omkring fortet under de nio desperata dagar försvararna lyckades hålla stånd. Vi får inblick i de ryska soldaternas frustration, uppoffrande och liv även om inga djupare studier i människans inre ges spelrum. De tyska soldaternas projicering är ringa och fungerar i sammanhanget mest som en välorganiserad grå massa – vilka väller fram utan en uns av mänsklighet eller samvete.
Precis som i Saving Private Ryan får vi här också följa huvudpersonens (en liten pojke) äldre version som speaker – och i slutscener där veteranen med förkrossat ansiktsuttryck begrundar sina fallna vänners gravar. Oavsett sida finns inga vinnare i krig, endast förlorade själar.
Regi: Alexandr Kott
Manus: Igor Ugolnikov, Vladimir Eryomin
Roller: Alexey Kapashov, Andrey Merzlikin, Pavel Derevyanko mfl.
Filmens betyg: 
Recension av Andreas Ellhar