Det är en stjärnspäckad ensemble i Robert Altmans film Gosford Park och visst resulterar det också i en sevärd film om än inte någon av Altmans allra bästa.
Historien utspelar sig på ett gods på den engelska landsbygden dit en skara personer ur överklassen anlänt med sina betjänter för att bland annat medvara på en fasanjakt. På typiskt manér etablerar Altman ett brett galleri av karaktärer i handlingen. Detta görs effektivt genom att låta betjänterna omtala medlemmarna ur överklassen med en blandning av fakta och skvaller.
Det görs dock med väl tydliga markörer ibland och det tycks som om Altman bestämt sig för att göra det mer lättillgängligt än det var i hans mästerverk Nashville (1975) där karaktärerna betydligt mer långsamt gavs konturer.
Inte desto mindre är det ett skickligt hantverk och trots överflödet av karaktärer blir publiken snart varse om vem som är vem. Tematiskt är också kontrasterandet mellan överklass och betjänter där två parallella historier fortgår. Medan betjänterna är sysselsatta med arbete i källarvåningens stimmiga och solkiga miljö ägnar sig det fina folket åt sitt distingerade umgängesliv ovanför. Deras vägar korsas oftast när tjänster behöver bli utförda.
Säkert har Altman sett Jean Renoirs berömda Spelets regler (La Règle du jeu) från 1939 där ett liknande drama utspelar sig på den franska landsbygden. Men till skillnad från ett tragiskt slut där en man blir mördad av misstag inför Altman i stället en mordgåta á la Agatha Christie i sin historia.
Gosford Park innehåller som redan nämnts en diger ensemble där många bekanta ansikten återfinns, några av de mer kända namnen är: Maggie Smith, Kristin Scott Thomas, Emely Watson, Ryan Phillippe, Stephen Fry, Jeremy Northam och Bob Balaban.
Filmens betyg: 
