Happiness är en allt annat än tillrättalagd film regisserad av Todd Solondz. Det är en film om vardagen som lyckas fängsla i över två timmar tack vare en fungerande intrig och idel sammansatta karaktärer.
Det hela utspelar sig mestadels i New Jersey där Allen (Philip Seymour Hoffman) är smått besatt av sin granne, men får inget som helst gensvar. Sin sexuella frustration åtgärdar han genom anonyma samtal till kvinnor som han väljer på måfå ur telefonkatalogen. Hans granne Helen (Lara Flynn Boyle) är en attraktiv och framgångsrik författare som är trött på att ständigt vara beundrad.
Helen har två systrar, den ena Trish (Cynthia Stevenson) är nöjd med sitt liv på varje punkt och är oroad över sin andra syster Joy (Jane Adams) som verkar vara predestinerad att förbli singel och aldrig göra karriär. Hennes man Bill (Dylan Baker) är psykolog och tycks utåt sett vara klanderfri, men besöker själv en psykolog och har en illavarslande vurm för hans elvaårige sons kompis.
Till sist är det systrarnas mor som får höra att hennes man vill skiljas efter 40 års äktenskap. Hon önskar att han kunde berättat det 20 år tidigare så att hon sluppit göra ”ännu en förbannad ansiktslyftning”. Det tycks finnas sprickor i varje mänsklig fasad i den värld Solondz bereder åt oss. Det gestaltas i skruvade, fast aldrig överdrivna, sekvenser. Därtill finns också en fyndig humor som med små medel ger sig tillkänna.
Filmens tema är lycka, eller kanske brist på lycka. ”I’m so happy you are happy”, säger Trisch till Joy, och det är sådana repliker som i slutändan får oss att undra vad lycka egentligen är för de inblandad. Happinnes väjer heller inte för att ta upp flera tabubelagda ämnen och skildrar dessa utan omsvep. Detta är nästan ett signum hos regissören och manusförfattaren Todd Solodz som i sina bästa stunder är utan tvekan briljant.
Filmens betyg: 
