Aki Kaurismäki har en egen filmstil: det är allt från de fåordiga karaktärerna baserade på ordinära eller förtappade individer, till de enklare lite torftiga miljöerna som syns i bleka färgtoner från en något låg kameravinkeln. Man får heller inte glömma det distinkta soundtracket som ofta består av vemodig tango som varvas med 60-tals rock ’n roll utförd av bland annat The Renegades.
Mannen utan minne (Mies vailla menneisyyttä) från 2002 är en av Kaurismäkis mest uppmärksammade filmer och den vann bland annat Juryns stora pris i Cannes festivalen.
I Mannen utan minne blir en man (Markku Peltola) misshandlad varpå hans minne i stort sett försvinner och han får börja om från början utan några pengar på fickan. Han påbörjar sitt nya liv i en container som han lyckas inreda hemtrevligt och han träffar Irma (Kati Outinen) som jobbar på Frälsningsarmén. Hon förser honom med nya kläder, men han uppvaktar henne dessutom och lyckas bjuda henne på middag.
Mannen utan minne stöter på en rad problem i ett samhälle där det är svårt att vara utan namn och personnummer. Filmens perspektiv är tydligt där en idealiserad arbetarklass uthärdar med sammanhållning som medel. Som vanligt i Kaurismäkis verk finns det vid sidan av den realistiska framställningen ett stiliserat drag i gestaltningen och upphovsmannen själv deklarerar i en intervju: “I wanted to make a film about homelessness without making it so socially declaring. […] The idea of a man without memory, without a past, made it more like a B movie.”
Filmens betyg: 
