I Marnie från 1964 är det inte Gary Grant eller James Stewart utan Sean Connery som Alfred Hitchcock valt som manlig huvudperson. För att vara en film av Hitchcock är detta en film som i ovanligt hög grad befinner sig på det romantiska dramats domäner och är samtidigt en av hans mest psykologiskt komplexa historier.
Marnie Edgar (Tippi Hedren) har för vana att söka arbete som sekreterare under falsk identitet för att sedan stjäla pengarna ur kassaskåpet. När hon anländer till firman som leds av Mark Rutland (Connery) känner denne igen henne då han en gång skymtat henne hos en kollega som sedan blev av med innehållet i sitt kassaskåp, men av nyfikenhet och kanske något mer ser han ändå till att hon får anställning.
När Marnie sedan skäl pengar ur företagets kassaskåp är Mark henne snabbt på spåren. Han väljer att utpressa henne med alternativen att gå med på giftermål eller bli överlämnad till polisen. Vid sidan om hennes kleptomani upptäcker han nu också hennes förfäran inför sexuell beröring.
Precis som i Vertigo (1958) finns ett tema om hur någon förtränger en händelse och därmed blir handlingsförlamad i vissa situationer. Julängre filmen pågår desto mer förstår vi att det är något som inträffat tidigare i Marnies liv som ibland gör henne stel av fasa.
Förutom de psykologiska förvecklingarna bjuds vi även på en bitande dialog av Hedren och Connery. Efter Marnie gjort ett självmordsförsök i en swimmingpool på ett fartyg undrar Mark varför hon inte kastade sig överbord får han svaret: ”The idea was to kill myself, not feed the damn fish”.
Marnie är en av Hitchcock mer känsloladdade och komplexa filmer. Det är väl utfört även om alla grunder till Marnies motiv inte besvaras helt tillfredsställande.
Filmens betyg: 
