Million Dollar Baby som fick fyra Oskar, bland annat för Bästa film, är en känsloladdad historia om en kvinnlig boxares väg mot toppen.
Regisserar gör Clint Eastwood och han spelar även Frankie Dunn en rutinerad boxningstränare som med åren blivit ganska bitter och elak mot sin omgivning. När Maggie Fitzgerald (Hilary Swank) dyker upp på hans boxningsklubb och hoppas få honom som sin tränare är han allt annat än entusiastisk.
De allra flesta filmer har i sin berättarstruktur vad man skulle kunna kalla en ”övertalningsfas” och denna kan te sig på flera sätt. Oftast handlar det om en motvillighet hos hjälten att ta sig an ett visst uppdrag eller dylikt. I Million Dollar Baby är det knappast svårt att räkna ut att en vändning kommer ske ifråga om Frankies kyliga inställning till Maggie.
När Frankies toppfighter lämnar honom för en annan manager blir snart Maggie hans nya adept. Hon visar sig vara en sällsynt talang och vinner match efter match på knockout.
Inom filmkonsten har ingen annan sport förekommit med samma frekvens som just boxning. När det gäller själva boxningsscenerna brukar det ofta handla om vilda slagväxlingar med dussintals rena träffar som var och en hade räckt för att golva motståndaren. Million Dollar Baby tillhör utan tvivel denna kategori: det liknar lika mycket gatuslagsmål som boxning.
Även om skådespeleriet är bra och gnabbet mellan Frankie och Eddie Scrap-Iron (Morgan Freeman) är underhållande är det mycket som inte övertygar i filmen.
Manusförfattarna kränger en del komiska repliker på realismens bekostnad, vidare är diket mellan dem sympatiska och dem osympatiska karaktärerna mycket djupt grävt. Dessutom finns här flera sentimentala inslag och symbolismen i Frankie och Maggies förhållande kontra hans förfelade relation med sin dotter är minst sagt övertydlig.
Filmens betyg: 
