Bland de många film noir som producerades på 1940- och 1950-talen var förlagan inte sällan en deckarroman av Raymond Chandler. Murder, My Sweet från 1944 baseras på Chandlers andra roman, Farewell, My Lovely. Faktum är att samma roman filmatiserades både tidigare: The Falcon Takes Over (1942) och senare: Farewell My Lovely (1975).
Murder, My Sweet måste ändå betraktas som den bästa filmatiseringen av romanen med Dick Powell som Philip Marlowe. Vid sidan om Humphrey Bogart gestaltade Powell privatdetektiven Marlowe bäst.
Historien är ett invecklat mysterium med en försvunnen kvinna och en utpressningshistoria där många trådar korsar varandra. Som vanligt i deckare signerade Raymond Chandler tycks ingen vara helt oskyldig och Marlowe själv är en privatdetektiv som tar de flesta jobb om betalningen är generös.
Som ett nav i historien finns också Helen Gray (Claire Trevor) som en femme fatale och den storväxte Moose Malloy som anlitat Marlowe för att hitta en viss Velma Valento. Vid vår sida har vi också Marlowes berättarröst. Med välfunna formuleringar som ”Only reason I took the job is because my bank account was trying to crawl under a duck” eller suggestiva som “A black pool opened up at my feet” sätts stämningen.
Filmmanuset till Murder, My Sweet skrevs av John Paxton och regissören hette Edward Dmytryk. De gör ett bra jobb med att omvandla den komplicerade handlingen till en film på runt en och en halv timme.
Det finns en imponerande filmteknisk sekvens i episoden där Marlowes drogande tillstånd framställs i en hallucinatorisk drömvärld. Sedan är förstås slutet strålande fyndigt där vi först i slutet på scenen inser vad Marlowes karaktär tycks varit medveten om från början.
Filmens betyg: 
