Marlon Brando regisserade en film i sitt liv och det var One-Eyed Jacks (Revansch, 1961). Han överskred budgeten avsevärt och intäkterna kunde sedan inte matcha utgifterna. Som film är One-Eyed Jacks dock en fascinerande och ovanlig western.
Det är en lång och kanske för en del väl utdragen film. Det börjar med ett bankrån där Rio – spelad av Brando själv – och Dad Longworth (Karl Malden) kommer undan med en stor summa guldmynt. Den mexikanska polisstyrkan får dock upp ett spår och lyckas skjuta en av deras hästar. Rio och Longworth lyckas hålla tillbaka sina förföljare med eldkraft, fast med bara en häst kommer de inte långt med allt guld att bära på.
De singlar slant om vem som ska rida iväg med bytet och återkomma med ytterligare en häst. Det blir Longworth, men han återkommer aldrig och Rio infångas till slut och hamnar i fängelset.
Detta är början på en hämndhistoria, fast som kompliceras av en rad saker på vägen. När Rio till slut finner Longworth, numera sheriff får han också upp ögonen för dennes adoptivdotter, Louisa. Rio manipulerar henne och i denna sekvens bjuds vi på Brandos förmåga att vara till synes känslomässigt iskall och ändå plågad av sina handlingar.
Brando är storartad i sin roll som förtappad hjälte och är filmens självklara centrum – kanske till och med att regissören Brando ger skådespelaren Brando alltför stort utrymme. Det är också en film präglad av fin realism där karaktärerna är nyanserade och där hjältarna inte alltid är överlägset bättre prickskyttar än bovarna.
En annan sak som One-Eyed Jacks ska ha en eloge för är att man verkligen tvivlar på om det är ute med hjälten eller inte. Det förblir ovisst under hela filmen vilket slut denna historia ska få.
Filmens betyg: 
