Sleeper (svensk titel: Sjusovaren) är en av Woody Allens mest uppsluppna filmer med en dragning åt slapstick. Den har formen av en science fiction-komedi, men är också en hyllning till stumfilmen.
Miles Monroe (Allen) en klarinettspelare som varit nedfrusen i 200 år återupplivas någon gång på 2100-talet. Världen styrs numera av en totalitär makt och att återuppliva människor som Miles är inte tillåtet. Han förs emellertid iväg av två läkare som vill förhindra att han blir omhändertagen av makten med följden att hans hjärna skulle bli ”simplifierad”. När Miles får höra detta utbrister han förskräckt: ”My brain is my second favorite organ”.
Säkerhetsstyrkor kommer dock Miles på spåren och för att undvika att bli upptäckt maskerar han sig till en robotbetjänt. Fast när dess nye ägare Luna Schlosser – spelad av Allens frekventa motspelerska Diane Keaton – är missnöjd med dess estetiska egenskaper och vill få huvudet utbyt svävar Miles på nytt i avsevärd fara.
Filmen är en fartfylld fars där musiken i form av ragtime och swing utgör en anomali gentemot den framtida hyperteknologiska miljön. Det finns också inslag av stumfilmens komiska effekter och Miles blir emellanåt en Chaplinsk figur. Även stildrag från den franska nya vågen är märkbara.
Några scener är minst sagt påhittiga och Woody Allen levererar sin vana trogen en hel del oneliners. När Luna frågan honom om han tror på Gud får hon svaret: ”I’m what you would call a teleological, existential atheist. I believe that there’s intelligence to the universe, with the exception of certain parts of New Jersey.”
Sleepers är inte en lika helgjuten film som Annie Hall eller Manhattan, men för dem som gillar Allens komedier är det likväl ett hett filmtips.
Filmens betyg: 
