I inledningen på Stalag 17 (svenska titeln är Fångläger 17) kommenterar berättarrösten den digra mängd krigsfilmer som gjorts, fast bristen på filmer om de som fängslats under kriget. Stalag 17 är dock inte den första film som skildrar denna sida av kriget – Le Grande Illusion gjorde det redan 1937 – och senare har bland annat The Bridge on the River Kwai (1957) och The Great Escape (1963) gjort det.
Stalag 17 avviker inte desto mindre en del då den blandar in mycket komik utan att för den skull göra det till en satir eller renodlad komedi. De friska doser komik och de välgjorda karaktärerna vittnar också om att detta från början är en pjäs som omarbetats för bioduken, vilket gjorts av Billy Wilder och Edwin Blum (Wilder står även för regi och produktion).
Dagens publik som förmodligen stiftat bekantskap med nazistiska fångvaktare flera gånger på film kommer knappast känna igen sig i den gestaltning av dessa som sker här. Det är svårt att tänka sig att en film från senare decennier skildra en scen där en tysk vakt glömmer sin plikt för att delta i en volleybollmatch som pågår mellan fångarna.
Nazisterna framställs mer som fåniga och odugliga i stället för knivskarpt slipade i hänsynslöshet. Det har som sagt att göra med att komiska inslag getts plats, men också att många senare filmer ibland har överdrivit sin polarisering och förvandlat varje tysk soldat till ett monstrum i vars handlingar den fasansfulla nazismen återspeglats i varje givet ögonblick.
Ibland kan den lättsamma stämningen förskingra något av spänningen som trots allt Stalag 17 inrymmer (”stalag” är för övrigt tyska för fångläger). Och fastän sina många spänningsmoment är det en film som imponerar främst genom sina levande och originella karaktärer.
Filmens betyg: 
Recension: Oskar Strandberg