Boken Stolthet och fördom är en av litteraturhistoriens stora klassiker. Den har filmatiserats många gånger tidigare, med blandade resultat, men världen tycks aldrig kunna få nog av Jane Austens nästan universellt hyllade kärlekshistoria. Denna gång är det Joe Wright som sitter i regissörsstolen. Sedan filmen släpptes har han bland annat regisserat ytterligare två kostymdramer, nu senast Anna Karenina (2012), men Stolthet och fördom (Pride & Prejudice, 2005) är fortfarande den bästa av dem.
Det är tidigt 1800-tal, en tid då England var starkt präglat av klasskillnader, och Mrs. Bennet drömmer om att en dag kunna säkra sina fem döttrars framtid genom att gifta bort dem till så förmögna män som möjligt. Även döttrarna ser fördelarna med detta och blir väldigt uppspelta när Mr. Bingham bosätter sig i området. Han är ung, singel och har gott om pengar, och som om inte det vore nog har han med sig sin stenrike vän – den mystiske Mr. Darcy.
Men Mr. Darcy är mycket reserverad och tystlåten. När han väl talar visar han sig även vara en arrogant snobb med avsmak för allt som inte osar överklass, och Elizabeth Bennet, den näst äldsta i syskonskaran, tycker genast illa om honom. Med tiden träffas de dock vid fler tillfällen, och deras relation till varandra (som är det centrala i filmen) fortsätter att utvecklas, med många toppar och dalar.
Skådespelarna gör alla ett utmärkt jobb, inte minst Matthew Macfadyen i rollen som Mr. Darcy, även om han inte riktigt överträffar Colin Firths prestation i miniserien från 1995. Keira Knightley tillhör inte mina personliga favoriter, men här levererar hon en mycket bra rolltolkning – Elizabeth Bennet känns smartare, kaxigare och starkare än någonsin.
Filmen är en stor gryta av missförstånd, kryddad med massor av dramatik och en nypa humor. Dess enda riktiga svaghet är att tempot avtar ordentligt under den sista halvtimmen, ända fram till det något svaga slutet. Men den är alltid oerhört stämningsfull, med undersköna vyer och trovärdiga karaktärer, och bör avnjutas i höstmörker med en ångande tekopp i handen.
Filmens betyg: 
Recension av Niklas Lundmark