Robert Altman var en säregen regissör som konsekvent utmanade typiska berättarkonventioner och hans filmer innefattar ofta anmärkningsvärt många karaktärer vilka bildar en uppbruten mosaik.
The Player (Spelaren, 1992) är en av hans mest intressanta filmer. I huvudrollen finns Tim Robbins omgiven av en mängd biroller. Robbins spelar filmbolagschefen Griffin Mills som inte har några problem att refusera inskickade filmmanus och som helst vill ha en sammanfattning av filmen som inte varar längre än 25 sekunder.
När han mottar dödshot av en ratad manusförfattare börjar han dock oroas. Han tror sig kunna räkna ut vem det är som skickat honom hoten, men det visar sig vara fel person. Han råkar dock mörda denne och sedan invecklas han i ett kärleksförhållande med den mördades flickvän.
Just dramatiska förvecklingar av detta slag är typiska berättargrepp i filmens värld som The Player också leker med. På många sätt är detta en metafilm som på utstuderat vis speglas i sig självt. Detta betonas än mer av att handlingen utspelas bland filmens branschfolk och det pratas en massa om film. Därutöver figurerar en rad kända skådespelare – Burt Reynolds, Cher, Andie MacDowell, Julia Roberts och Bruce Willis bland många andra i mindre roller – vilka spelar sig själva i filmen.
Altmans metod att skildra det realistiska förloppet känns igen från andra filmer. Han upplever sig inte tvungen att berätta allt – detta märks till exempel i att de vykort med dödshot som Griffin får motta inte zoomas in i detalj och publiken kommer därför kanske inte alltid kunna läsa vad som står i dem exakt.
Intrigen är mycket skickligt konstruerad och den som på förhand räknar ut slutet måste verkligen kunna sin sak. Det var i alla fall mer än filmens recensent gjorde den här gången.
Filmens betyg: 
