Strangers on a Train (Främlingar på tåg) är en av Alfreds Hitchcocks mest hyllade filmer. Historien har en roman av Patricia Highsmith som förlaga. Som manusförfattare anlitade Hitchcock den berömde deckarförfattaren Raymond Chandler, fast dem båda ska inte ha kommit överens särskilt väl och det slutgiltiga manuset var mer en produkt av de två andra delaktiga författarna Czenzi Ormonde och Whitfield Cook.
Inledningen till Strangers on a Train är originell och effektiv som mycket av filmen i övrigt. Bildrutor visar växlande benen på två gående män på väg mot ett tåg av vad vi endast ser skuggan från lokets framdel glidande fram över spåren.
Lika originell är intrigen: två främmande män möts på ett tåg. Båda har en person som gör livet surt för dem, men att ta livet av någon och ha motiv kan vara en olycklig omständighet. Bättre då att sköta det för varandra: de båda mördar varandras respektive vedersakare. Än mer tilltrasslat blir det om den ena tar idén som ett dåligt skämt medan den andre betraktar den med fullaste allvar.
De båda männen är tennisspelaren Guy och den misslyckade Bruno, väl spelade av Farley Granger respektive Robert Walker. När Guy får reda på att ena mordet har blivit utfört vågar han inte berätta sanningen för polisen utan försöker ordna upp det hela på egen hand.
Strangers on a Train är en fantastisk film i många aspekter med scener som fastnar i minnet, men för den krassa åskådaren som ogillar bristande trovärdighet finns några saker att haka upp sig på. Filmens final innehåller nödvändiga element för att knuta ihop många trådar, fast med på köpet är ett par mindre genomtänkta händelser. För att ge ett konkret exempel är det märkligt att som polis skjuta efter en man just när han går på en snurrande karusell, som bortsett från att den snurrar står absolut orörlig på marken (för att då inte tala om alla människor som befinner sig på den). Det hela utlöser förvisso en visuellt spektakulär scen som denna gång var prioriterat från Hitchcocks sida.
Filmens betyg: 
