Återträffen utnämndes av många som årets svenska film under 2013 och Anna Odell har utan tvivel lyckats att göra en originell film som berör.
Filmen består av två delar. I den första utspelar sig en återträff med en skara, numera vuxna personer, som delat klassrum med varandra i nio år. Anna Odell som här spelar sig själv är egentligen inte inbjuden till tillställningen, men dyker upp ändå med en minst sagt oväntad agenda. Hon konfronterar dem som hon bland annat gick tillsammans med i högstadiet och presenterar sin egen bild av denna tid. Hon har upplevt sig som mobbad och hennes utspel lägger sordin på stämningen och rör upp känslorna.
I filmens andra del, som är en fiktiv dokumentär, söker hon upp de som gick i klassen och ber dem om ett möte och att få visa dem filmen, det vill säga det som är första delen av Återträffen.
Särskilt första delen är mycket övertygande med ett manus som belyser social gruppdynamik med många perspektiv och nyanser. Det för ibland annat tankarna till Ruben Östlunds De ofrivilliga där social grupptillvaro också utsattes för en utmanande närblick med en del likheter i övrigt.
Filmens betyg: 
Recension av Oskar Strandberg