John Garfield känns egentligen lika otänkbar i rollen som en professionell violinist som Humphrey Bogart. Garfields persona hade blivit grundmurad i hans föregående filmer som en oborstad ung man direkt från gatan. Han kunde spela gangster, boxare, eller desperado som i The Sea Wolf (1941).
En sak består i varje fall i Humoresque (1946) och det är att han är en outsider. En rebellisk violinist kanske för dagens filmpublik inte framstår som något som egentligen går ihop. Det rebelliska tonas dock ner när hans karriär är ett faktum och då blir det i stället den problematiska relationen med societetskvinnan Helen Wright, som spelas av Joan Crawford, som hamnar i centrum.
Kanske lyckas inte Garfield porträttera en professionell musiker fullt trovärdigt även om de många, och ibland långa, scenerna där han spelar violin rent tekniskt är imponerande (för ett otränat öga, mer därom nedan). Filmen som helhet övertygar i alla fall på många plan. Historien med en man från ingenstans som med hjälp av stor talang blir firad stjärna och sedan får problem med att ha båda fötterna kvar på jorden är knappast en raritet på vita duken, men den tappning som skildras i Humoresque är väl balanserad.
Men kanske allra mest bländar förmodligen dialogen. One-liners finns det gott om. Inte minst kommer dem från Garfields sidekick Oscar Levant som spelar karaktären Sid Jeffers. Precis som i An American in Paris sitter Levant en del framför pianot och han var också till skillnad från Garfield en riktig musiker i verkligheten. John Garfield spelar inte själv fiol i filmen även om kameran får det att se ut just så (utanför bild befann sig två professionella violinister där den ena skötte stråken och den andra fingerförflyttningarna).
Filmens betyg: 
Recension av Oskar Strandberg