I Family Life (1971) är gestaltningen, iklädd alldaglig realism, självtillräcklig. Spänningsdrag, visuella effekter med mera får stryka på foten inför ett tankeväckande innehåll.
Caprice börjar enligt sin omgivning uppträda underligt och oacceptabelt, vilket småningom leder till att hon efter föräldrarnas åtgärd placeras på mentalsjukhus. Family Life visar på vägen upp skilda ståndpunkter i olika läger bland privatpersoner och samhällsinstanser huruvida individen bäst bör behandlas. Caprice är svag och blir offer för de konservativa föräldrarnas ”välvilja” när de tar på sig rollen som bedömare.
Det kanske mest intressanta i filmen utmynnar i skillnaden i retorik mellan de ”förnuftiga” (de som förenat sig talrikt i samstämmighet) och de ”förvirrade” (de som är mer osäkra inför tillvarons mönster). Dialogen uppvisar ”de förnuftigas” välformulerade retorik mot ”de förvirrades” mera korthuggna och rudimentära dito. Men det finns också utrymme för några slagkraftiga kontranden mot det gällande som lyckas kasta om förhållandena.
I utvecklandet att detta tema kan Family Life ibland dras med en viss outvecklad psykologi och en väl tillrättalagd polaritet mellan gott och ont. Detta är dock en av regissören Ken Loach bästa filmer.
Filmens betyg: 
