Om du letar efter filmtips har du kommit rätt. Här får du tips om filmer genom hela filmhistorien genom recensioner och topplistor för olika genrer.
Bläddra bland recensioner grupperade efter genre och ämne.
Film är för många främst ett nöje, för andra främst en konstart och ofta en kombination av de båda. Att filmen är underordnad branschen är en annan aspekt. Otaliga är exemplen där det färdiga resultatet har formats av filmbolagets påtryckningar i att vilja göra en film som säljer. Det kan också handla om att hålla sig inom en budget och vidare kan censuren utgöra en ytterligare påverkan.
Sedan den första kända filmstjärnan Florence Lawrence (1886-1938) har det alltid funnits en speciell aura kring just filmens största aktörer. Premiärer med röda mattor och stjärnglans var ett tidigt inslag i filmindustrin med Hollywood som branschledande sedan 1920-talet.
Douglas Fairbanks och Charlie Chaplin är andra tidiga stjärnor som förgyllt den vita dukens drama. Inte minst har filmbolagen själva varit skickliga på att bygga upp en image kring en skådespelare, två exempel är den latinska förföraren i gestalt av Rudolph Valentino och den gåtfulla Greta Garbo.
När de stora filmbolagen själva får bestämma är det i regel underhållning som står i första rummet, ibland på bekostnad av filmmakarens konstnärliga vision.
Begreppet ”Blockbuster” (kan översättas till kioskvältare på svenska), fick en särskild innebörd i samband med filmen Hajen (Jaws) som kan liknas med en kombination av kassasuccé och socialt fenomen. Ett annat sätt att tjäna stora pengar frambringades med Star Wars trilogin. Inte nog med att filmerna i sig var gigantiska succéer, det gjordes också enorma vinster genom försäljning av kringprodukter, såsom leksaker.
Under 1980-talet förstärktes trenden att främst satsa pengar på filmer till en ung publik. Indiana Jones och hjältar spelade av Sylvester Stallone samt Arnold Schwarzenegger blir dragmagneter i actiongenren. Vid sidan om actionfilmerna blev en ny sorts skräckfilm, benämnd slasher, en anledning för unga att titta på film. Slasherfilmen hade börjat med Motorsågsmassakern 1974 och kulminerade med Fredagen den 13:e från 1980 som fick nio uppföljare.
Vad som i början var ett substitut till teater utvecklades under 1900-talet till ”den sjunde konstarten”. Ryska filmskapare laborerade redan på 1920-talet med en speciell montageteknik för att betona filmens uttryck. Kameran i sig blev en förmedlare av uttryck och känsla vid sidan om det filmade motivet.
Tidiga regissörer som Georges Méliès, Fritz Lang och Charlie Chaplin förenade konstnärlighet med stort underhållningsvärde.
Med ljudfilmens inträde strax innan 1930 tillkom musikalen med utrymme för innovativa dansnummer och dialogens möte med sångens. Här fanns plats för dansanta stjärnor som Fred Astaire och Ginger Rogers (filmtips: Top Hat).
Filmens utveckling utmärks också av en rad konstnärliga stilar och ”ismer”. Här finns ”poetisk realism” hos den franska regissören Marcel Carné på 1930- och 40-talen. I Italien bröt neorealismen vid tiden för andra världskriget fram med Luchino Visconti och Roberto Rossellini som framstående namn (filmtips: Köttets lust).
Och på 60-talet kom den franska nya vågen. François Truffaut och Jean-Luc Godard med flera unga regissörer i Frankrike filmade med handkameror på gatorna och etablerade nya formspråk (filmtips: De 400 stegen och Till sista andetaget).
Konsten att agera har också förändrats från 30- och 40-talens välartikulerade replikkonst som var optimerad för hörbarhet, men kanske inte fulländad i realistiskt hänseende. Marlon Brandos ”method acting” med instinktivt agerande som innefattade mumlanden och egensinnigt kroppsspråk gav en ny naturlighet (filmtips: The Men och Linje Lusta). Läs vidare om filmens historia …
Recensioner med filmtips dyker upp då och då på sidan och det kan röra sig om nya filmer, men också om filmer från hela filmhistorien. En avgränsning gäller och det är att inga stumfilmer recenseras. Det finns dock en topplista med tips även för filmer gjorda under stumfilmsepoken. Recensionerna är redaktionella och inte användargenererade, det vill säga de är gjorda av några av sidans medarbetare.
I begynnelsen av filmen var regissören inte alls särskilt uppmärksammad utan det var framför allt skådespelarna och producenten som stod i fokus. Under åren har regissörens roll successivt blivit mer känd med ökad status på köpet.
Ett viktigt skede i denna utveckling var 1950-talets auteurteori som implicerade att en film reflekterade regissörens personliga vision. Därefter har regissören betraktats som filmverkets kreative ledare. Auteur har sedan dess mer allmänt varit en term för en regissör med omfattande del i filmens manus, regi och stil.
Bland stora regissörer genom historien finns många som anses just för auteurer. Charlie Chaplin och Orson Welles var både regissörer och skådespelare i flera av sina filmer. Andra stora och kända regissörer i filmhistorien är Federico Fellini, Ingmar Bergman, Billy Wilder och Akira Kurosawa.
Är synen på regissörens betydelse för filmen överdriven? Regissören likställs ibland som filmens självklara upphovsman och övriga medarbetare och medverkande glöms oförtjänt bort. Skådespelare får i regel en framskjuten position, men det är också viktigt att tänka på betydelsen av till exempel och klippning, manus och rollbesättning. Förutom att uppmärksamma namnet på skådespelarna och det som följer ”Directed by” borde filmpubliken även uppmärksamma annat i för- och eftertexterna, sådant som ”Editor” (klippare), ”Screenplay by” (filmmanus) och ”Casting by” (rollbesättning).
Se även sammanställningen av filmklassiker.