En mörk framtid. Någonstans på den Nordamerikanska kontinenten. 24 ungdomar från 12 distrikt lottas ut för att delta i de årliga ”livesända” spelen på liv och död. Endast en kommer hem.
Efter ett tidigare inbördeskrig tvingas den förlorande sidan betala en årlig tribut till regimen i form av mänskligt kött. Detta för att påminna upprorsmakarna om det förflutna men också som kompensation för att många blev skonade.
Vi får följa huvudpersonerna Katniss (Jennifer Lawrence, från bl.a. Winters Bone) och Peeta (Josh Hutcherson) från det tolfte distriktet under deras förvandling från jordbrukare till elittränade mördarmaskiner. Deras slutliga öde är att ställas mot individerna från de övriga distrikten – alla mot alla – och där alla medel är tillåtna.
The Hunger Games (baserad på boktrilogin) är underhållning som förvånansvärt fungerar hela vägen, om än förutsägbart. Med bitvis ryckig kamera, nedtonade färger, spektakulära effekter och trovärdigt skådespeleri – lyckas skaparna av detta dystopiska future-action-äventyr leverera ett paket som går hem både hos den yngre skaran och den äldre.
Men givetvis finns de klassiska ”blockbuster” inslagen med även här för att blidka den breda publiken – vi har den ofrånkomliga kärlekshistorien, de onyanserade onda karaktärerna och hjältens (Katniss) oslipade men under filmens gång – utblommande specialtalang. Från början en simpel jägare med pil och båge och tillsist en fulländad kvinnlig Robin Hood.
En annan detalj som stör mig med amerikanska filmer i imperium-despotmiljö är de ändlösa anspelningarna på det romerska riket. Ceasar och Seneca är namnen på några av aristokraterna på regimsidan – lite billigt enligt mig. Lägg därtill den glimrande pompösa huvudstaden och de hästdragna stridsvagnarna – som plockat ur antikens svunna värld.
Regi: Gary Ross
Manus: Gary Ross, Suzanne Collins, Billy Ray
Roller: Jennifer Lawrence, Josh Hutcherson, Liam Hemsworth mfl.
Filmens betyg: 
Recension av Andreas Ellhar