Jag är generellt inget fan av deckargenren men blev nyfiken, som alltid när regissören Lasse Hallström är inblandad. Hyptnotisören är baserad på romanen med samma namn (av Lars Kepler) och är en kriminalhistoria som utspelar sig i ett dämpat, snöklätt Stockholm.
Handlingen är av det mer simpla slaget och följer sedvanligt mönster (undantaget ett fåtal detaljer). Personer mördas. Polis kallas in, i skepnad av kriminalare Joona (övertygat spelad av Tobias Zilliacus) som tar hjälp av den kontroversielle hypnotisören Erik (Mikael Persbrandt) för att nysta upp ledtrådar ur en suspekt individ. Detta lyckas med kostnaden att Erik och hans familj dras in i en härva som de själva inte haft en tanke på.
Filmens stora behållning är istället skådespeleriet där Lena Olin gör en mycket trovärdig roll som Eriks hustru Simone – hennes nervösa sammanbrott och nedstämdhet känns rakt igenom äkta efter det att en traumatisk händelse inträffar. Trots det kan jag inte sluta att tänka på att hennes uppenbarelse tillsammans med den yviga kalufsen påminner om Hanna Zetterberg i Ronja Rövardotter (1984). Persbrandt gör – som så ofta – en solid insats, om än aningen tråkig som den sansade fadern och filmens nyckelfigur.
Lasse Hallström är känd som en mästerlig regissör när det kommer till att gestalta relationer människor emellan, i det här fallet är han dock ute på hal is då jag inte riktigt känner att filmen flyter på – och berör mig på ett sätt som brukar vara hans signum. Mycket tid ges till upptakt och dialoger mellan Simone och Erik men mindre åt storyns klimax och avslut. Jag får intrycket av att Hallström tvingats ge sin egen tänkta vision om filmen för mycket spelrum åt en genre han inte är fullt bekväm med.
Men i det stora hela är Hypnotisören ändå en sevärd, påkostad produktion som andas allt annat än Beck. Här finns vackert foto med panoramavyer över hufvudstaden, stämningsfull musik och en avslutningsscen à la Hollywood.
Regi: Lasse Hallström
Manus: Paolo Vacirca
Roller: Mikael Persbrandt, Lena Olin, Tobias Ziliacus m.fl.
Filmens betyg: 
Recension av Andreas Ellhar