Ben Kalman har varit en av de mest framgångsrika inom bilförsäljarbranschen, men efter underrättelsen att det är något fel på hans hjärta börjar han handla mer oöverlagt och affärerna likaså relationerna med sina närmaste vänner och familj börjar försämras.
Han är dock en man med bibehållen dragningskraft hos det motsatta könet och gör allt han kan för att omsätta denna till nya intima förbindelser, desto yngre kontrahent desto bättre dessutom. Han förlorar dock en del av sitt självförtroende då en viktig affärsuppgörelse går om intet och hans ekonomi blir allt sämre. Det faktum att han åldras är för honom också högst smärtsamt.
Manuset är skrivit av Brian Koppelman som också regisserat tillsammans med David Levien. Det bästa med deras film är att den undviker en rad nötta filmklichéer. Det finns många tillfällen där andra filmmakare hade valt att ösa på med mera dramatiska utbrott, fler emotionella pekpinnar, ytterligare våld och typiska spår i intrigen. I stället är Solitary Man balanserad och försöker inte för en sekund göra sin hjälte till den mest oklanderlige som skymtats på vita duken eller göra sin bad boy till den mest brutala som någonsin utdelat ett knytnävsslag. Protagonisten Ben gör bort sig rejält emellanåt och även om vår sympati kvarstår för honom är det inte alltid helt självklart. Tack vare ett rikt manus behövs heller inte en intrig som är alltför tilltrasslad bara för behovet att fylla ut speltiden med scener.
I sin rollgestaltning av denne sammansatta karaktär visar Michael Douglas att han är en stor skådespelare än en gång. Ibland håller inte övrigt skådespeleri riktigt samma klass, men det finns flera starka namn bland birollerna som bland annat Susan Sarandon, Jesse Eisenberg och Danny DeVito. Solitary Man delar en del drag med den svenska filmen Avalon (2011) där Johannes Brost porträtterar en annan något åldrad man på dekis.
Filmens betyg: 
Recension av Oskar Strandberg