I filmen Adaption med Nicolas Cage finns det en scen där hans karaktär ställer frågan på ett seminarium om manusskrivande hur en ska gå till väga att göra en film där ingenting händer för att på så sätt mer reflektera verkligheten. Han får efter det en brutal utskällning av seminarieledaren, vilken ställer frågan varför han ska spendera två timmar på en sådan film. Många tittare ställer nog samma fråga. Vad ska vi med en film utan konflikt eller lärdomar eller ens en story till? Den frågan blev väldigt aktuell för mig när jag såg Tiny Furniture.
Tiny Furniture är en minimalistisk film när det kommer till handling skapad av Lena Dunham, numera mest känd som personen bakom TV-serien Girls. Hon spelar också huvudrollen. Filmen centreras kring en tjej vid namn Aura som flyttar tillbaka hem till sin mamma efter hon slutat college. Och ja, det är ungefär det. Jovisst händer saker. Aura bråkar med sin mamma, med sin syster, hon flörtar med självupptagna män. Men inget tar filmen i någon särskild riktning och helt plötslig är filmen slut. Aura verkar inte ha lärt sig något. Och publiken sitter där och undrar vad poängen med allt det där var. Då är frågan vad vill du få ut av en film?
Den första typen av berättelse som många möter som små är sagor. Sagor har ofta ett tydligt budskap som “döm inte människor efter utseende“ eller “det är fel att ljuga”. Poängen med berättelsen är uppenbar. De har också ofta ett tydligt slut och där vi vet vad som hände med alla karaktärer. Vi förväntar oss som äldre ofta båda de sakerna av filmer. Men måste en film ha något slags poäng? Eller ett slut som knyter ihop allt och lämnar publiken tillfredsställd? Personligen så svarar jag nej och säger att filmer som Tiny Furniture bara kan vara en beskrivning av en livsupplevelse. En livsupplevelse som är dryg, förvirrande och utan några tydliga lärdomar. Tiny Furniture bjuder på scener som en del av tittarna kan känna igen från deras egna liv och om du kan relatera så är filmen väldigt underhållande. Jag tycker inte en film måste ge något mer än så.
Filmens betyg: 
Recension av Jonatan Westerman