Den allra första scenen i The Big Heat (Polishämnaren, 1953) ger oss premisserna för storyn: en man skjuter sig. Vi får dock tid att fundera innan förklaringarna ges. Dödsfallet tycks inte ge anledning till några ytterligare efterforskningar från polisens sida, men då en kvinna framträder och motsäger änkans vittnesmål tycks det peka på fler underliggande omständigheter. När sedan samma kvinna strax därefter hittas mördad förstärks bilden om att något särskilt motiv döljer sig bakom självmordet.
Dave Bannion (Glenn Ford) utreder fallet. Han spelar den okorrumperade polisen i en stad där korruption annars tycks spritt sig som en epidemi. Efter att ha gjort en del efterforskningar får han order ”uppifrån” att inte lägga mer kraft på fallet. Vi har sett detta på film förut och något föga oväntat tar han inte allt för stor hänsyn till sin chefs tillrättavisningar. När sedan hans fru dödas av en bilbomb avsedd för honom övergår det till att bli en personlig vendetta och på typiskt manér tar polisen som lämnat in sin tjänstebricka, fast behållit tjänstevapnet, på sig hårdhandskarna och gör upp notan med brottssyndikatet på egen hand.
Storyn är trots genremässiga igenkännbarheter på det stora hela ganska vass och bidrar till underhållning, likadant med skådespelarinsatserna. Det finns dock delar av intrigen som är väl simpel. Det finns en maffiaboss i staden som alltid tycks vara insyltad. Att han är insyltad även denna gång står allt klarare då flera ledtrådar som knyter honom till fallet har en förmåga att dyka upp som på beställning.
The Big Heat är producerad av Robert Arthur och regisserad av Fritz Lang.
Filmens betyg: 
Recension av Oskar Strandberg