Sidney Lumets 12 Angry Men (svensk titel: 12 edsvurna män) från 1957 utspelar sig i stort sett i ett enda rum. I rummet ska tolv män som ingår i en jury bestämma sig för om de anser en yngling är skyldig till ett mord eller inte.
Det är en varm dag, luftkonditioneringen strejkar. Det bästa vore om ett utslag fattades genast så alla kunde få lämna domstolsbyggnaden. Därmed röstas det om saken. Alla tolv måste vara eniga, elva röstar på skyldig medan en tycker att dem åtminstone borde diskutera saken först.
Den samvetsgrannhet som den åttonde jurymedlemmen (spelad av Henry Fonda) uppvisar är i förstone impopulär, men hans förmåga att stillsamt argumentera för sin sak gör att hans uppfattning med tiden smittar av sig på de andra.
Det uppstår snart en tydlig indelning mellan två grupper. Denna indelning tycks vilja göra gällande att det är dem upplysta och samvetsgranna kontra dem fördomsfulla som inte kan tänka själva. Det är svårt att missa budskapet i 12 Angry Men (Lumet har en tendens att ibland skylta sitt patos väl tydligt, något som även sker i Network, en annars vass film), vilket delvis är att de som drar förhastade slutsatser och struntar i konsekvenserna skapar ett samhälle där orättvisor flödar.
Skeendet är tillrättalagt i retorik och gestaltning. Det fungerar på en symbolisk nivå, men realismen haltar betänkligt. Även psykologin är väldigt förenklad i några skeenden.
Invändningarna till trots är detta en film som klarar att av att förvandla begränsningen i tid och rum till att fängsla oss som tittar. Den har flera tänkvärda sidor även om det finns onödigt starka övertoner och att ställningstagandet blir synnerligen uppenbart.
Filmens betyg: 
