Saturday Night and Sunday Morning är en av de mest kända filmerna som förknippas med ”diskbänksrealism”. Karel Reisz som regisserat filmen är ett av de viktigaste namnen som hör ihop med just diskbänksrealismen och likaså Tony Richardson som är medproducent.
Albert Finney spelar huvudrollen som utgörs av Arthur, en fabriksarbetare. Fast arbetet är dock inget Arthur tänker låta sig nötas ned av: ”All I’m out for is a good time. All the rest is propaganda”, lyder hans devis.
Han uträttar detta med frekventa besök på puben och genom att ha en affär med en gift kvinna. Han får dock problem när kvinnan blir med barn på grund av honom och då maken – som dessutom är en arbetskompis – upptäcker vad som pågår.
Det är dock inte bara chansen att roa sig som Arthur är ute efter. Han vill få ut mer av livet än hans föräldrar fått och en dag lämna de sotiga arbetarlängorna. Arthur kan ses som en av de arga unga män som steg in i den brittiska filmen på 1950-talet. Han kan sjuda ilska och omgivningen står frågande – men att inte vara arg över sakernas tillstånd är att acceptera dem.
Det är ingen märkvärdig story att återberätta i en recension av Saturday Night and Sunday Morning, men vad som gör den till en av de bästa brittiska filmerna från denna tid är bland annat att det som pågår på filmduken åtnjuter något spontant och autentiskt från första till sista filmrutan.
Filmens betyg: 
