Viggo Mortensen, som vi kanske främst förknippar med Sagan om ringen-triologin där han spelar den skäggige och mystiske jägaren Aragorn briljerar återigen i den storslagna filmen Captain Fantastic från 2016 – denna gång som den alternativa och vänsterorienterade sexbarnspappan Ben som väljer att uppfostra sina barn på ett okonventionellt sätt djupt inne i skogen, där iPads byts ut mot täljkniv, tv-spel och tv-tittande ersätts med litteratur av stora författare så som Dostojevskij och Nabokov, och där skolundervisning uteslutande sker i hemmet.
Barnens mor, som lider av bipolär sjukdom och som vi aldrig får lära känna mer än genom övriga karaktärers utsagor om henne, vårdas på annan ort och vi blir tidigt varse om att hon tagit sitt liv. Det är nu handlingen börjar bli intressant då barnen insisterar på att få åka på sin mammas begravning trots hårda påtryckningar och hot från deras morfar som tycker att Ben är det värsta som hänt hans familj, och som under inga omständigheter vill se honom på sin dotters och sitt enda barns begravning.
Det som följer när familjen till slut når civilisationen och återförenas med sin släkt är en rejäl krock mellan kapitalism och socialism och där normer och värderingar ifrågasätts och slås omkull. Vad är egentligen rätt vad gäller barnuppfostran och ideologi? Bens barn pratar upp till sex språk flytande, har en fysik utöver det vanliga, behärskar flera instrument, vet hur man överlever och navigerar ute i vildmarken och är påtagligt mer intellektuellt utvecklade än deras jämnåriga, vilket blir tydligt när de får bekanta sig med deras kusiner. Bristvaran hos dem ligger istället i en avsaknad av social kompetens och en naturlig interaktion med andra människor. Vad händer när dessa egenskaper ställs emot varandra och när barnen får en smak av det mer ”moderna” sättet att leva på med allt vad det innebär?
Captain Fantastic, som är regisserad av skådespelaren och regissören Matt Ross är en film som ifrågasätter dagens samhällsnormer. Den provocerar och utmanar tittarna att tänka kritiskt och i nya banor samtidigt som den belyser problematiken kring att framstå som en outsider i kontakt med oliksinnade, som representerar majoriteten. Känslan man får av filmen påminner starkt om exempelvis Into the Wild där den röda tråden är det djupt rotade mänskliga behovet av vara i samklang med naturen och att eftersträva det enkla och tillsynes mer autentiska livet, ett behov som kanske är starkare än någonsin i dagens virtuella och skärmfyllda värld.
Filmens betyg: 
Recension av Ellinor Mårtensson