I Quentin Tarantinos Kill Bill Volume 1 kan man se hur västerländskt och asiatiskt blandats. Här består våldsscenerna av stridskonst snarare än klassiskt actionvåld vare sig det äger rum i USA eller Japan – en stridsscen utspelas i ett amerikanskt hem medan en annan försiggår i en japansk dojo. Om man oftast kan inordna karaktärerna i den ena kulturer är den kvinnliga huvudpersonen i hög grad en blandning där emellan. Hon har blont hår och är iförd en gul motorcykeldress, samtidigt som hon med stor vördnad bär ett samurajsvärd, vilket hon lärt sig använda som en skolad inom denna konst. Dessutom pratar hon båda språken.
Den visuella estetiken betonas. Den mest tydliga kontrasten är kanske emellan scenen där en polisutredare iförd solglasögon kör med en cabriolet genom ett ökenlandskap med västerländsk bluesmusik i stereon, och den animerade sekvensen lite senare i filmen.
Våldsscenerna i filmer är stiliserade och väl koreograferade, och det sprutar blod nästan kontinuerligt. Rörande blodet är det ofta frågan om så kallade blodsfontäner, som Akiri Kurosawa introducerade för filmpubliken i Sanjuro (1962). Till denna ”spektakulära” företeelse finns även en slags filosofisk syn på döden där blodet är av symboliskt värde. I Kill Bill borde det dock vara svårt att införlivas i detta faktum då blodsfontänerna snarast överlappar varandra och Tarantino valt denna metod utan vidare förankring i något slags påvisat sammanhang.
Konventioner känns igen från action- och stridskonstgenren. Det sker en upptrappning i våldsfrekvensen i filmen och efter ett antal våldsscener avlöpt och underhuggare med allt högre rang avverkas infinner sig ”finalduellen”, då det är dags för den oundvikliga striden.
Filmens betyg: 
