Äldre huvudpersoner är en bristvara i filmhistorien, men i Amour (2012) med manus och regi av Michael Haneke äger två äldre människor nästan hela scenen från början till slut.
Anne (Emmanuelle Riva) och Georges (Jean-Louis Trintignant) lever ett lugnt liv som pensionärer, men efter Anne drabbats av en stroke och blivit delvis förlamad försämras också hennes hälsa och hon blir allt svagare och mer sängliggande. Hennes humör och livsglädje minskar i takt med att lidande och förnedring tar över.
Att skildra det långsamma livet hos äldre människor med till det yttre händelsefattiga dagar är bevisligen inte förstavalet hos filmmakare. Långsamheten har dock varit något Haneke använt sig av tidigare i exempelvis Code Unknown (Code inconnu: Récit incomplet de divers voyages) där gestaltningen sker dröjande och vinningen finns i det subtila.
Haneke lyckas även i Amour utvinna mycket ur långsamma scener. Det blir gripande, tänkvärt och för en del säkert deprimerande. Det deprimerande är också en del av filmens strävan att skildra åldrandet när det sker mot den åldrandes vilja. Amour är inte bara en snabb påhälsning i den fryntliga gamla tantens hus, utan den stannar kvar och väntar in oron, väntar in de incidenter som oundvikligen hotar på ålderns höst.
Filmens betyg: 
Recension av Oskar Strandberg