Stanley Kubrick gestaltade mystiska världar i 2001: A Space Odyssey (1968) och A Clockwork Orange (1971). I Barry Lyndon från 1975 byter Kubrick riktning från framtiden till historien. Huvudpersonen som är filmens namne och spelas av Ryan O’Neal lever i senbarockens Europa.
Barry Lyndon som fått epitetet ”världens vackraste film” är sannerligen en skönhetsupplevelse med ett foto långt utöver det mesta som skådats på film. En metod Kubrick tillämpade var att filma scener i rum med endast levande ljus, för vilket användes en speciell kamera inlånad från NASA. På så vis fångades en autentisk känsla från en tid då elektriskt ljus saknades.
Barry Lyndon är baserad på en roman av William Thackeray och filmen har övertagit känslan från en roman då en berättarröst anger en del av händelseförloppet. Historien är lång och brokig: vi får följa Barry Lyndon som efter att ha skjutit en engelsman (åtminstone tror han det själv) i en duell tvingas i flykt och efter blivit rånad på vägen ta värvning i den engelska armén. Från detta arbetar han sig uppåt både med ädla och desto mer simpla metoder.
Filmen har en spännande om ändå en ganska konventionell intrig där den röda linjen är uppgång och fall. Det som skapar extra intresse i filmen är dess förmåga att återskapa en känsla för åskådaren att denne befinner sig i ett tidigare skede av historien. En av filmens få svagheter är att den sista halvan av filmen inte har samma framåtskridande och drivet i berättelsen består därför inte riktigt tiden ut.
Filmens betyg: 
