Under 2000-talet har Woody Allen allt mindre deltagit som skådespelare i sina filmer och resultaten har – kanske en aning överraskande med tanke på den dominerande närvaro som Allens huvudkaraktärer utgjort – varit oerhört lyckade flertalet gånger.
Särskilt gäller det Match Point från 2005 och Blue Jasmine från 2013. Woody Allen visar här upp sina färdigheter att berätta historier och de är så pass bra att det går att leva i frånvaron av en nervsvag Allen-karaktär som kastar ur sig sina patenterade one-liners.
I Blue Jasmine gör Cate Blanchett en strålande insats som en kvinna som fallit från högsta höjden av status och materiella tillgångar till ett vanligt liv. Det vanliga livet är inte bättre än att hon får söka husrum hos sin syster medan hon ser sig om efter en ny tillvaro.
Storyn består dock av två tidsperioder och desto mer återblickar som ges, desto mer inser vi hur utblottad Jasmine är även på det psykologiska planet.
Det finns en tydlig sensmoral i Blue Jasmine att inte ständigt söka sig uppåt, fast mycket mer än så får plats i denna fascinerande och prisade film.
Filmens betyg: 
Recension av Oskar Strandberg