Den ryska filmen Brev från en död man med originaltitel Pisma myortvogo cheloveka från 1986 får räknas som en av de mer deprimerande filmer som gjorts. Den skildrar en värld där ett fullskaligt kärnvapenkrig utbrutit.
På samma sätt som dokumentären The War Game (1965) beskriver den totala ödeläggelsen är Brev från en död man lika obarmhärtig. Vi får följa några ryska människor som lever tillsammans i en av de få byggnader som fortfarande har väggar och tak. Ibland går de ut för att byta till sig förnödenheter på den svarta marknad som uppstått.
Några säkra uppgifter om läget i världen når inte fram hit, men nyheten att människor ska samlas i ett stort skyddsrum har spritt sig. Det är dock inte alla som får tillträde, särskilt gamla finns det ingen plats för. Den som skriver brevet är en av dessa och han får under sina sista dagar ta hand om några barn. I en scen skildras julafton där de har tillverkat en egen julgran av grenar och kvistar helt utan barr – det gröna fattas på jorden.
Likt Dr. Strangelove eller: Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben är Brev från en död man en film som lär oss uppskatta jordens befintliga tillstånd och visar med all önskvärd tydlighet att efter vissa scenarion finns det ingen morgondag värd namnet.
Konstantin Lopushanskiy som låg bakom Brev från en död man skulle tre år senare göra Posetitel muzeya (A Visitor to a Museum) som delvis kan ses som en fortsättning och där dessutom flera av samma skådespelare medverkar.
Filmens betyg: 
