En av Indiens mest kända regissörer heter Satyajit Ray, han betraktas också internationellt som en av de stora filmskaparna. Charulata från 1964 (filmens svenska titel är Charu – den ensamma kvinnan) är ett av hans främsta verk.
I filmen möter vi Charu (Madhabi Mukherjee) som är hustru till tidningsmannen Bhupati (Dado Shailen Mukherjee). Charu tillbringar mycket tid hemma utan någon direkt sysselsättning medan hennes man ivrigt arbetar med sin tidning. När Dados broder Amal (Soumitra Chatterjee) kommer på besök får Charu en vän och nytt perspektiv på tillvaron.
Amal är något av en drönare som ställs i motsatsförhållande till den ihärdige Bhupati. Amals saktfärdiga tempo i livet betyder dock inte att han vegeterar utan att han väljer att använda tiden åt att filosofera, sjunga och skriva i stället för att vara uppbunden åt bestämda sysslor.
För Bhupati är politik ”det verkliga” till skillnad från sådant som böcker. Dennes verklighetsförankring och slagkraftighet kontrasteras mot Amal som nöjer sig med konstens egenmäktiga existens. Detta temas kontraster i filmen avspeglas också av att Charus man låter henne lukta på färsk trycksvärta från en nytryckt tidning medan Amal ger henne sånger som bejakar livets poesi. Det märks tydligt vilken ståndpunkt Satyajit Ray som filmens skapare har. Charulata är en i hög grad konstnärlig film vilket till exempelvis uppvisas i scenen där Charu gungar.
Filmens betyg: 
