Robotar är definitivt på modet i Hollywood om man ser till de senaste årens filmtitlar. Det har varit i jättelika dimensioner som i Transformers (2007) och Pacific Rim (2013). Eller människor som delvis blir robotar som Tim Roths karaktär i The Incredible Hulk (2008) och förstås Robert Downeys karaktär i en rad Iron Man-filmer. När detta skrivs har dessutom en nyinspelning av RoboCop precis haft biopremiär.
I Elysium fortsätter trenden, denna gång är det Matt Damons karaktär Max Da Costa som uppgraderas med hjälp av ett slags robotskelett och har därigenom bättre chans i fighter mot … just det – robotar.
Filmen Elysium är således inte är originell i det avseendet, men förutsättningen för filmens story vilar dock på en originell idé: år 2154 har den rika delen av mänskligheten lämnat jorden och bosatt sig på en gigantisk farkost som inhyser en högteknologisk värld där också naturen spirar – denna värld heter förstås Elysium. Denna konstgjorda värld roterar som en satellit kring den överbefolkade jorden där de fattiga lämnats år sitt öde.
Max som lever på jorden, i Los Angeles, anlitas av en mäktig person i den undre världen. Hans uppdrag är att kidnappa en mäktig man som pendlar – ursäkta uttrycket – mellan jorden där han leder ett företag och hans hem på Elysium.
Detta är en film som dras med en del väl inövade berättarklichéer, men inte desto mindre bjuds det på underhållning av det spektakulära slaget. Den flygande världen Elysium är fantasieggande och specialeffekterna går inte att klaga på. Som så ofta tar dock action- och spänningsmomenten överhanden och i andra delen av filmen hinner inte regissören Neill Blomkamp med mycket annat än avhandla dessa. Blomkamp följer alltså upp sin District 9 från 2009 med ännu en science fiction film, fast lägger ändå om kursen rejält när det gäller gestaltningen.
Filmens betyg: 
