Flickan från tredje raden från 1949 är en av Hasse Ekmans främsta filmer och en av de bästa svenska filmerna från 1940-talet. Ekman spelar själv en av huvudrollerna och i den andre ses Eva Henning (som för övrigt var gift med Ekman).
Ekman spelar teaterdirektören Sture Anker som efter en premiär stannar ensam kvar på teatern för att invänta morgondagens recensioner som han fruktar kommer bli mycket negativa. Han är dock inte helt ensam då en mystisk kvinna uppenbarar sig. Hon, som spelas av Eva Henning, har inget namn utan kallar sig bara för ”Flickan från tredje raden”. Hon lyssnar på Stures tungsinta utgjutelser om att livet är ett helvete och fullständig meningslöst …
Den mörka livssyn som Ekmans karaktär Sture hyser ska ses i ljuset av regissörens relation till kollegan och rivalen Ingmar Bergman. Det är berömt hur de gjorde passningar till varandra i sina egna filmer och denna film har de facto kallats Hasse Ekmans ”anti-Bergmanfilm” emedan den hyllar livet med anspelningar till en Bergmanfilm där tongångarna var desto mörkare. Då Sture utbrister: ”Helvetet, det är livet på jorden”, repliker Flickan från tredje raden att ”Det där har ni inte hittat på själv” varpå Sture erkänner att så må vara – samma bistra utläggning förekom nämligen i Bergmans film Fängelse.
Efter att Flickan från tredje raden lyssnat en stund på Sture ber hon få berätta en historia för honom. En historia som för honom kan vara lärorik då den lär ut att livet också har sina positiva sidor. Den historia Sture och vi som tittar får till dels förtäljer likt en saga hur en ring råkar förändra ett ansenligt antal människors öden till det bättre.
Flickan från tredje raden började spelas in kort efter den ovan nämnda filmen av Bergman och hade premiär samma år. Ekmans film är berättartekniskt lysande och likaså dialogen i många partier. Vissa av samtidens recensenter såg dock anledningar att ge den hård kritik, vilket ändå inte hindrar att den idag får räknas som en svensk filmklassiker.
Filmens betyg: 
Recension av Oskar Strandberg