Det var i Flying Down to Rio (1933) som Fred Astaire och Ginger Rogers spelade mot varandra för första gången. På filmaffischen är dock Dolores del Río och Gene Raymond de namn som står överst och det är också de som syns mest. I en tidig scen är Astaires rollgestalt Honey Hales i bakgrunden med ett dragspel i knäet medan Roger Bond (Gene Raymond) leder orkestern.
Man får vänta halva filmen på Astaires första danssteg. Det satsar mer på det exotiska och på kvinnliga kroppar – detta är en pre-code-film (dvs. en film gjord före den produktionskod med censur mot det ena och det andra som kom till 1934) och har på det sättet en del likheter med musikalen 42nd Street som hade premiär samma år. Flying Down to Rio är en mer vågad och särskilt remarkabelt i den bemärkelse är finalnumret med dansande kvinnor på i luften i samband med en flyguppvisning.
Flying Down to Rio är dock långt ifrån lika minnesvärd som 42nd Street. Storyn är ett slags triangeldrama där Astaires karaktär spelar medlare. Berättelsen på duken är inte särskilt stark, men en del scener med Astaire står ut och det är trots allt han och Rogers som besitter mest lyskraft. Det är Astaires som står för det uppsluppna medan filmen annars har melodramatiskt karaktär. Det kan liknas med tidiga Bröderna Marx-filmer där Zeppo medverkar, vilka av mer ”allvar” tillika en melodramatisk huvudintrig.