Gattaca utspelar sig i ”The not-to-far distant future” och som många andra framtidsscenarior på film gestaltar den en värld med totalitära inslag. Andrew Niccol som skrivit manus och står för regin har dock valt att tona ner denna aspekt och inriktar sig på ett specifikt tema som kretsar kring ett nytt slags klassamhälle betingat av vetenskapen.
När Vincent Freeman (spelad som vuxen av Ethan Hawke) föds görs ett omedelbart blodtest som avslöjar hans framtid: hans fysiska och intellektuella potential samt hans livslängd. Det finns utrymme att gräma sig över sitt öde i en sådan värld där vetenskapen får ställa en dom över varje individ och det är precis vad Vincent gör.
Allt som behövs fås reda på om en person finns på en databas och det behövs bara ett hårstrå med DNA från denne för att en identifikation ska kunna ske. Fast beslutsam att kringgå systemet och nå sina drömmar som en astronaut byter Vincent identitet och börjar manipulerar sina DNA- och urinprov. Med rätt värden lyckas han bli intagen på astronautakademin Gattaca och påbörjar en utbildning inför en raketfärd. Fast då en man hittas mördad i samma byggnad tilltar förvecklingarna.
Precis som så många filmer inom genren kontrasteras här det humana mot det totalitära. Det är dock inte en resa tillbaka till en svunnen kultur som åstundas i Gattaca utan snarast en tro på mänsklig mångfald.
Samtidigt som filmen levererar ett intressant budskap är detta lika mycket en thriller som en science fiction och den använder sig av väl många berättarklichéer. Man önskar emellanåt att den oftare ville vara lite mindre spänningssökande och mer substantiell.
Filmens betyg: 
