Knut Hamsun är en av Norges största författare med verk som Sult (filmatiserad 1966 med Per Oscarsson i huvudrollen), Pan och Markens Grøde. Lika känt som hans böcker är att han sympatiserade med Tyskland under andra världskriget och det är under denna hans sista tid i livet vi här möter författaren.
Jan Troells film Hamsun efter manus av Per Olov Enquist ger en nyanserad bild av Hamsun (spelad av en svensktalande Max von Sydow). I stället för bara en simpel nazistsympatisör återges hur Knut Hamsuns personliga ideologi om sitt land och övermänniskan sammanfaller med delar ur Tysklands politik. Han framstår också i viss grad förd bakom ljuset, dels av sin fru Marie (Ghita Nørby), dels av att han lever isolerad och nästintill är döv.
Det är väldigt vanligt att så kallade biopics om framstående konstnärer och författare förhåller sig främst till en yttre sak och då inte sällan en kärleksrelation. I Hamsun ges dock stor plats åt själva författaren och dennes idéer som väl vävs samman med hans problematiska familjeband och sympatierna med nazismen.
Jan Troell väjer också för de mest typiska klichéerna kring att skildra det lättillgängligt excentriska hos konstnären och exkluderar aldrig de intellektuella idéburna sidorna hos Hamsuns person. Hamsun blir en komplex person som man ibland ger sina sympatier, ibland inte.
Under de dryga två och en halv timme som filmen utspelar sig lyckas den inte gripa tag i varje skede och en del kommer förmodligen känna sig splittrade över av att Knut Hamsun porträtteras av von Sydow som talar på svenska. Men filmen är ändå klart sevärd både för sin historiska och psykologiska skildring samt starka skådespelarprestationer.
Hamsun kammade hem fyra Guldbaggar under 1996 års gala – bästa svenska film, bästa manliga huvudroll, bästa kvinnliga huvudroll samt bästa manus.
Filmens betyg: 
