Harry Munter visar sig i inledningsscenen på styltor och målad i ansiktet likt Jean-Paul Belmondo i Tokstollen. Munter har inte stänkt spränga sig i luften, men däremot ramlar han ner för trapporna med styltor och allt och i en scen som strax följer lägger han sig på rälsen när tåget kommer.
Detta som är Kjell Gredes bästa spelfilm tillsammans med hans två år tidigare Hugo och Josefin har en poetisk inramning. Den oprövade Jan Nielsen är perfekt som den unge brådmogne och känslige huvudpersonen som bär filmens namn (några andra huvudroller i filmsammanhang blev det inte för Nielsen som däremot gjorde många teaterroller). Harry är begåvad och erbjuds resa till USA för att studera, men detta vill han minst av allt och i stället inträder han i rollen som samarit. Att hans mormor dött och föräldrarna tycks vara på väg att glida isär skapar alltmer turbulens i hans känsloliv.
I filmen medverkar bland annat också Carl-Gustaf Lindstedt och Gun Jönsson som Harry Munter föräldrar.
Filmens betyg: 
