John Boormans Hope and Glory som börjar ganska lovande övergår allt mer till att innehålla farsartade moment. Lyckade skämt blandas med rutinartade.
Ledmotivet är dock friskt: när andra världskriget bryter ut och bombplanen börjar flyga över London är det fördelarna med den nya situationen som invånarna unisont uttrycker. I filmen visas det hur samhörigheten stärks och hur den slentrianmässiga vardagen ramponeras genom kriget. Skolbarnen jublar vid flyglarmen som avbryter lektionen och deras föräldrar hittar mycket som är pittoreskt i krigstider. Dessa återkommande inslag i filmen kan tyckas provocerande, och det är inte i varje film som barnen kastar böckerna i luften utanför skolbyggnaden där en felriktad bomb detonerat och en pojke i till slut utbrister: ”Thank you, Adolf.”
Men trots denna hänsynslöshet, fotografiet och den imposanta musiken är filmen alltför övergödd med vedertagna dramaturgiska effekter. Att någon ramlar i floden när familjen Rohan sitter i båten sent i handlingen tycks vara ett måste sedan filmens utveckling skönjts – tur bara att det inte var den ”filmiskt” excentriske morfadern, vilken för övrigt kommit in sent i handlingen och vid detta laget tagit över en stor del av intrigen, som plumsade i.
Filmens betyg: 
