Life of Pi (svensk titel: Berättelsen om Pi) bjuder på extraordinär filmkonst och berättar en sagolik historia full av symbolik. Filmen är regisserad av Ang Lee och manuset är skrivet av David Magee baserat på en roman av Yann Martel.
Berättelsen tar sin början i Indien där en pojke med smeknamnet Pi lever tillsammans med sina föräldrar och sin bror samt en mängd djur då familjen också driver ett zoo. På grund av ekonomiska omständigheter bestämmer emellertid fadern att de ska flytta till Kanada, men på resan förliser deras fartyg i en storm, endast Pi tillsammans med några av djuren överlever.
Det finns också en ramberättelse kring detta då historien berättas av den vuxne Pi inför en romanförfattare som är i behov av en intressant historia. Pi utlovar en historia så makalös att denne efteråt ska börja tro på Gud.
Att se filmrutorna avlösa varandra i Life of Pi är en upplevelse, den sjuder av visuell elegans och dess animationer är extremt välgjorda – att ha en bengalisk tiger som en av filmens huvudpersoner är en bedrift.
Tematiskt behandlar den ämnen som förhållandet mellan människa och rovdjur: går det att upprätta ett band till ett rovdjur eller kommer dess beteende alltjämt styras av instinkter? Det stora temat är dock religionen. Den unge Pi har religion som hobby och följer tre stycken på en gång. Hans ifrågasätter dock i tonåren religionernas roll och funderar kring de existentiella frågorna. Själva berättelsen som sedan äger rum på det öde havet i kamp med naturen och ödsligheten kan också ses som en symbolisk resa och sättet Pi berättar återspeglar även hans livssyn och sökande.
Det som skulle vara en historia som får en att tro på Gud börjar dock mot slutet förlora mitt intresse. Det rent berättarmässiga håller inte samma kvalitet som de datoriserade inslagen och filmen efterlämnar ett lättviktigt budskap som för tankarna till New Age, Scientologi eller någon annan kvasireligiös inriktning som varit på modet de senaste åren.
Filmens betyg: 
Recension av Oskar Strandberg