Det första jag tänker på när jag hör Wall Street är 80-tal, pengar, yta och unga finanshajar som lever ett liv utan gränser. Margin Call (2011) visar upp en annan sida av fasaden. Borta är den champagneporlande stämningen, glittret och de lyckligt rika människorna. Vi får istället en mörk, närmast ångestladdad bild av ett företag och dess anställda som in i det sista frossar på resterna av en värld som inte längre existerar.
Kamerorna riktas mot ett erkänt finansföretag (inget namn nämns) strax innan börskraschen 2008 och vi får följa ett antal personer på ett högst personligt plan innan katastrofen är ett faktum. Den tändande gnistan är när en anställd som precis blivit uppsagd lämnar över ett hemligt arbete till en kollega – resultatet blir till ett eldhav som inte går att släcka…
Kevin Spacey spelar en avdelningschef – en veteran och höjdare i bolaget som filmen igenom bekymrar sig över sin dödssjuke trotjänare – hunden Ella. En lysande metafor för den ekonomiska krisen som vi alla ofrånkomligt är delaktiga i nu.
Övriga roller övertygar också, Jeremy Irons gestaltar företagets skrupelfrie boss som flygs in med helikopter när företaget samlas till krismöte. Hans motto lyder: ”be first, be smarter, or cheat”
Det mest obehagliga är att vi under så lång tid litat till sådana personers omdömen, att en minoritet ”finansexperter” kan få så fritt spelrum är kusligt. Filmen riktar kritik åt hela kapitalismens grundvalar – Ingen är längre säker, oavsett om du varit hängiven ett företag hela dit liv, vi är allihop produkter som byts ut när vi inte längre håller måttet.
Regi: J. C. Chandor
Manus: J. C. Chandor
Roller: Kevin Spacey, Demi Moore, Jeremy Irons, Zachary Quinto, Stanley Tucci mfl.
Filmens betyg: 
Recension av Andreas Ellhar