Den franske konstnären Henri de Toulouse-Lautrec avbildade motiv från vardagen som för tankarna till impressionisterna, fast mest känd är han antagligen för sin affischkonst. I Moulin Rouge (Målaren på Moulin Rouge, 1952) som är regisserad av John Huston får vi möta denne betydande målare i sekelskiftets Paris.
Efter en fantastisk inledning där vi får uppleva parisiskt nattliv som från en levandegjord målning av Manet, Degas eller Toulouse-Lautrec själv – det är herrar i smoking, käpp och höga hattar samt kurtiserande damer som utför ekivoka dansnummer – avslutas den långa sekvensen med en effektfull överraskning då Toulouse-Lautrec reser sig från sitt bord och avslöjar sitt lyte.
Efter att i unga år skadat båda benen i ett fall invalidiserades Toulouse-Lautrec med resultatet att hans ben blev oproportionerligt korta. I filmen förmildras aldrig hans eviga grämelse över att vara en krympling i omgivningens ögon. Han dricker cognac i större mängder för att bedöva och glömma, fast livet förgylls ändå tillräckligt av möjligheten att måla för att han ska vilja leva vidare.
Toulouse-Lautrec framstår i övrigt som en distingerad fritänkare som trots sin höga börd inte bryr sig om att hans kvinnliga bekantskap kommer från dåliga kretsar. José Ferrer gör ett väl balanserat porträtt av personen och konstnären Toulouse-Lautrec som känns fullt trovärdig. Det som ändå förstör lite av atmosfären är att språket är engelska i stället för franska. Samma konstnär skulle 1998 i filmen Lautrec åter porträtteras, men Moulin Rouge är den överlägset bättre av de två.
Filmens betyg: 
