Peter (Ron Livingstone) arbetar som programmerare på företaget Initech. Något han är innerligt trött på och mest av allt önskar han slippa göra någonting på dagarna. Det är emellertid ett långt avstånd mellan hans inre vilja och den lojalitet han uppvisar då chefen frågar om han kan arbeta över på helgerna. Fast efter att ha varit i kontakt med en hypnotisör blir han som förbytt: hans kvävda sidor tar över och han börjar kompromisslöst följa sin egen vilja.
Temat med den underkuvade mannen som efter en uppenbarelse av ena eller andra slaget blir som en ny ohämmad människa och chockar omgivningen känns igen från andra filmer som The Mask exempelvis. Den mänskliga förvandlingen är en av filmens starkaste eskapistiska tricks och faller väl ut även denna gång. Office Space (med regi av Mike Judge) har dock även originella sidor och den lyckas framgångsrikt att kombinera humor och viss samhällskritik.
Den sterila kontorsmiljön fångas väl där cheferna är översittare och kopieringsmaskiner frammanar frispel hos de anställda.
Den ”nye” Peter tar dock inte längre arbetet på allvar och tvekar inte längre inför att approchera servitrisen Joanna (Jennifer Aniston). Hans nya rättframma och orädda attityd visar sig samtidigt vinnande och han avancerar paradoxalt nog i graderna på företaget där han är anställd.
På filmaffischen som dök upp då Office Space lanserades står det ”Works sucks” med stora bokstäver. Även om filmen visar upp arbetslivet ur en negativ synvinkel och att huvudpersonen upphör att ta knegandet på allvar är det i slutändan – och här kommer spoilern – bara ett arbete som byts mot ett annat. Detta ska nog dock inte tolkas som en feghet från filmens sida utan hör snarare ihop med berättartekniska aspekter.
Filmens betyg: 
Recension av Oskar Strandberg