Orfeu Negro är en färgsprakande film från 1959 där sambatrummornas rytmer får utrymme i långa scener. Som titeln misstänkliggör har historien sin grund i grekisk mytologi, men är geografiskt förflyttad till det svarta, fattiga Sydamerika.

Orfeus och Eurydike är en gammal myt om två älskande som tvingas skiljas åt. Enligt myten blir Eurydike biten av en giftorm då hon skyndar sig bort från en förföljare. Orfeus sörjer hennes död och tonerna från hans musikinstrument lyckas till slut beveka gudarna som låter honom besöka Eurydike i dödsriket. Han får även tillåtelse att beledsaga henne tillbaka till de levandes rike, med ett villkor: att han inte vänder sig om mot henne under tillbakafärden. Orfeus vänder sig dock om och Eurydike faller död ner och denna gång för alltid.

I Orfeu Negro återberättas denna historia i en annan miljö – i Rio de Janeiros höga sluttningar där vi i fonden skymtar Copacabana, det djupblå havet och de höga bergsformationerna. Det är också förlagt till modern tid och då karneval råder i Rio.

Filmen följer inte myten troget i detaljer, men återger dess huvuddrag. Det blir en slags tragedi där det också märks att regissören Marcel Camus använt en pjäs – Carlos Diegues Orfeu da Conceição närmare bestämt – som förlaga, fast med inslag av komik och yster livsbejakelse.

Filmens betyg: